En röd dag för Burma

Detta skulle som sagt kommit upp i fredags egentligen. Så tänk att det är fredag. Fredag, fredag, fredag. Så.



Igår fick jag massa sms från massa olika människor. De stod att jag skulle ha en röd tröja för att stödja Bruma. Självklart blev min första tanke. Och jag skickade vidare smset till alla i min kontaktlista för att så många som möjligt skulle kunna få chansen att stödja Burma.

Imorse när jag kom ut i hallen skrek brosan att vi skulle ses vid medis kl 17, de skulle vara manifestation för Burma då. Självklart tänkte jag igen och skrek samma sak till honom. Innan jag kilade iväg stack jag in huvet i mamma och pappas sovrum. Båda hade sovmorgon och jag sa att dom inte fick glömma den röda tröjan.

Väl i skolan inser jag att nästan ingen har en röd tröja. Jag blir förvånad. Det finns inte så mycket man kan göra för att hjälpa dem där nere och att ha en röd tröja på sig gör det inte bättre. Men man visar sitt stöd, man visar omvärlden att man bryr sig och att man skänker dem en tanke. Keeke kan man såklart alltid lita på, hon hade röd tröja. Henne lyckades jag också få med mig in till Medis.

Väl vid medis va de inte så många där som jag hade trott. Och det var inte heller så bra som jag trott. Riksdagsledamot efter riksdagsledamot efter riksdagsledare pratade efter varandra, om precis samma sak. Vad ville de få fram? Jo, att vi ska visa att vi bryr oss och att vi tänker på dem. Men finns det inget mer att göra är min första tanke? Kan man inte göra nått ynkligt litet som hjälp mot militärjuntan? Då kommer en tonåring som samlar in pengar för de i Burma förbi, snabbt drar jag upp plånboken och knökar ner 20 kr, det enda som finns i min plånbok. Det kändes litet. Det kändes på nått sätt som att dom där nere inte var värda mer än 20 kr för mig.

Efter ett tag så började jag vandra in i mina egna tankar, talarna sa ju inget nytt. Jag funderade på vad jag skulle kunna göra, antingen själv eller genom att organisera något och jag insåg snabbt att jag var ganksa maktlös. Brorsan väkte mig till liv när han undrade om vi skulle gå, han märkte också hur enformiga talen var.

På väg till tunnelbanan var både jag och brosan lite besvikna. Men så fick vi en lapp, ja, vi fick ju många lappar när vi var där och jag hade samlat på mig dom girigt, sugit in varenda bokstav för att försöka hitta ett svar på hur jag kan hjälpa. Men den sista lappen, som vi fick vid tunnelbanenedgången stod det något relevant på Hur kan jag hjälpa? Äntligen tänkte jag, äntligen nån som förstår vad det är dom behöver skriva. Att hjälpa var enkelt. Det var bara att köpa ett kort med blommor på, som betyder fred och försoning i Burma. Sedan skulle man skicka detta kort till den burmesiske generalen Than Shwe i förhoppning om att blomkorten skulle välla in över honom. De hade till och med skrivit en text som man kunde kopiera ifall man inte visste vad man skulle skriva. Lättare än så här kunde det ju inte bli. Ändå var det bara Amnesty som lyckades komma på den här ideen. Den lätta och briljanta iden.

Nu har jag skrivit mitt kort, att åka och köpa + att skriva tog mig 15 minuter. Nu ligger det väl nerpackat i min skolväska och ska slängas i postlådan på måndag morgon, på vägen till skolan vid busstationen. Nu känns det bra, för nu har jag gjort det jag vet att jag kan göra. Men om det går, vill jag fortfarande göra mer. Försök sprida budskapet med blomkorten, försök få fler att hjälpa de som behöver hjälp.

Textförslag till ditt kort(taget från Amnesty):
I respectfully urge the Myanmar authorities not to use force against peaceful demonstrators. I also appeal for the immediate and unconditional release of Aung San Suu Kyi and all other prisoners of conscience in Myanmar.

Yours respectfully, Ditt egent namn

Adress du ska skicka till:
Senior General Than Shwe
Chairman of the SPDC
Ministry of Defence
Naipyidaw
Division of Mandalay
Union of Myanmar (Burma)