En lyckad gårdag betyder inte att man får en lyckad dag.

Imorse var bra, i förmiddags var bra, i eftermiddags var det helt ok, ikväll har det varit skit. Samma jävla höst börjar om och om igen. Aldrig blir det någon förändring, Aldrig Aldrig Aldrig.

Mamma har börjar bli lika sur och jobbig som hon brukar bli. Hon är på sitt "Jag har alltid rätt och nu ska ni lyssna på mig och aldrig säga emot" humör. Pappa gör allt han kan för att vara till lags. Brosan gör det ända rätta man kan, han flyr + att han samtidigt supportar sin flickvän som fick en rivstart på sin högskola.

Jag då? Jo jag säger vad jag tycker till mamma vilket resulterar i att hon blir sur och ettrig på mig. Men jag orkar inte bry mig, orkar inte tjafsa emot, blir bara sur och stänger in mig som vanligt. Men att hon är sur får sina följder med mig. Jag vistas mindre hemma, jag hittar på egna hyss på egen ort, jag slutar prata med henne. Jag försvinner helt enkelt. Det är i sådana här situationer som jag saknar min bror. Han brukar ta hand om mig, hjälpa mig och bry sig om mig när jag har det såhär. Men jag förstår att han inte är här nu och jag tycker det är rätt av honom att vara med sin flickvän men det känns ändå jobbigt för mig att han är borta.

Det känns ändå bättre i höst än förra hösten. Förra hösten va han i Asien, då grät jag, då var allt oundvikligt. I höst ska de fixa sig, i höst tror jag att jag vet hur jag ska hanskas med det här. Hur jag ska fungera på autopilot för att klara mig. I höst ska det gå bra. I höst måste det gå bra. Det är en sista höst innan jag kommer se till så att jag inte bor hemma längre. En höst, de måste jag klara av att stå ut. Jag måste. Jag ska.