Alla vill bli älskade, mer eller mindre. Alla vill bli omtyckta, mer eller mindre. Alla vill bli beundrade, mer eller mindre. Alla vill ha någon, någon som man inte riktigt känner som tycker om en. Någon som man fortfarande inte tar som självklar.
Familj och vänner, visst tycker dom om en, vissa även älskar en. Men det känns inte, inte på samma sätt. Du vill ha det där älskandet som bara går att hitta i nya förhållanden. Det älskandet när man nästan blir drogad i en person. Då du konstant behöver mer, mer, mer. Du får aldrig nog.
Det är härligt i början. Det är ljuvligt i början. Det är underbart i början. Sen kommer det, ångesten. Ångesten över att du inte orkar ringa. Ångesten för att du inte springer till telefonen vid första sms. Ångesten för att du inte svarar direkt.
Du är fortfarande lika älskad, ja så älskad du ville vara i början. Det du saknade förut, det du sökte, fann du. Men du kvävdes. Det gick för snabbt. Igen. Åter sitter du med telefonen i handen. Orkar inte träffas för att berätta. Funderar på att skicka ett sms. Men det visar att du inte har någon värdighet. Kanske strunta i det helt? Nej, det är elakt.
Det är hemskt i slutet. Det är svårt i slutet. Det är fruktan i slutet. Du kommer vara ensam igen. Du kommer sakna igen. Du kommer vara tillbaka igen. Ändå ringer du. Med kvalet i halsen ringer du. Samtalet går snabbt. Sen är du tillbaka igen.
Du vill bli älskad. Du vill bli omtyckt. Du vill bli beundrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar